Någon att dela vardagen med...

Jag saknar någon att dela livet med. Någon som finns där för att göra dom små sakerna med. Åka och handla, prata om filmen man just har sett, vakna bredvid på morgonen, borsta tänderna med, äta mat ihop med. Alla enkla små saker som man oftast inte tänker på när man är tillsammans med någon. Sånt som jag vet att jag kunde tycka var jobbigt när jag var sambo. Då ville jag hellre vara ifred många gånger, ville inte se samma film som han eller få sova utan att någon låg nära. När man sen har levt ensam ett tag kommer man ihåg hur härligt det är att ha någon att dela saker med.

Min mammapratade om kärleken till sin man. Att så fort det var någonting. Stort eller litet, glädje eller sorg. Så är det honom hon vill ringa till. Hon vill dela det med honom. När jag vill dela någonting med någon funderar jag alltid på vem jag ska höra av mig till. Vem tycker att det är härligt att höra om sonens framsteg eller roliga kommentarer? Vem vill höra om de där jag läste på nätet eller den hemska filmen jag såg?

Jag skulle vilja ha någon att luta mig mot på kvällarna i soffan. Någon som väntar på mig när jag kommer hem. Enkla små saker som jag vill dela med någon. Men jag är ensam….

En hel vecka utan honom...

Det ska vara en skön vecka. En vecka där jag kan ta det lugnt och bara vara jag. Få sova lite extra, göra sånt jag inte hinner annars, ladda batterierna och så vidare. Men mest blir de en vecka av massa stress för att hinna beta av den oändliga att-göra-listan och att försöka fly saknaden efter sonen. Det är svårt att släppa att han är borta så länge från mig.

Jag har svårt att vara i stunden. Ta vara på det som är just nu. När sonen är hos pappa längtar jag och vill ha hem honom. När han är hos mig kommer jag på en miljon saker som ska göras när han är borta. Jag är alltid påväg. Aldrig riktigt här. Borde träna på det. Njuta varje minut.

Jag borde verkligen försöka tänka annorlunda. Jag tränar på att ändra mina tankar. Borde vara nöjd med det man har gjort och hunnit mer istället för att fokusera på det dåliga eller det man inte hann med. Vi är så inställda på att bara se de negativa.

Resten av den här veckan ska bli bra och jag ska varva måsten med mycket kul. Tanka mig själv och sen ha en underbaqr vecka med min son!

Egoist

Det är egoistiskt av mig. De vet jag. Men jag vill inte att han ska till sin pappa idag. Måste han vara där varannan vecka? Varför kan han inte bara stanna hos mig? Jag behöver honom. Vill alltid ha honom nära.

Vi hade det så bra förut när han alltid var hos mig. När pappa bara hade honom varannan helg. Visst var de tufft ibland att ha honom själv så mycket men jag hade honom alltid nära. De har alltid varit han och jag.

Jag vet att han behöver sin pappa. Att det är bra att han är där och får vara ifrån mig lite eftersom vi är så nära. Jag vet att det är bra för dom båda att ha tid ihop. Både helg och vardag. Jag vet att jag behöver avlastningstid. Att bara få vara jag och vila, göra det jag och längta lite.

Det gör så ont att vara ifrån sitt barn helt ofrivilligt. Jag vill vara med om mera än halva hans liv. Jag vill alltid finns där för honom. Jag vill att han ska veta att jag är där när som helst. Jag vill inte vara ensam. Jag är ju mamma och utan honom känner jag mig halv. En mor utan ett barn.

Gör ont i mig

Det gör ont att läsa Marcus Birros krönika om skilsmässa. Jag gråter mer och mer för varje ord.

För visst vet jag att det är så. Att han har rätt. Visst vet jag att de förstör. Att livet blir lite svårare när man har skilda föräldrar. Att man skaffar sig lika skydd emot världen. Jag har ju själv skilda föräldrar och vet hur min uppväxt har varit. Hur skadad jag har blivit av de. Hur många skyddsmurar och konstiga beteenden jag har för att slippa smärta och svek.

Och ändå, fast jag vet allt de här, har min son skilda föräldrar. Det gör så ont att veta hur jag redan har skadat honom. Va jag önskar att vi hade försökt mera. Att vi verkligen hade kämpat för vår son och för vårat liv tillsammans. För våran familj som nu inte längre finns. Jag vet att jag kämpade. I över ett år försökte jag få pappa att inse att de inte gick. Att vi behövde en förändring. Och så kom dagen. Dagen han sa att han inte ville mer. Utan att lyssna på vad jag sa. Alla gånger jag grät och bad. Utan att försöka få de bättre gav han upp. Ändå gör de så ont i mig. Fast jag kämpade så länge har jag så dåligt samvete. De måste funnits mer jag kunde ha gjort. Hade jag kämpt lite till hade det inte slutat så här.

Nu sitter min son med en ensam och lessen mamma som gråter både nu och då. I en liten skiten lägenhet utan pengar och önskar oss ett bättre liv. Så liten men redan så skadad. Av mig. Den människa i världen som borde göra allt för att skydda honom från allt ont. Ändå lyckades jag inte med de viktigaste. Att hålla ihop hans familj.

Första Komet träffen

Igår var jag på den första träffen av totalt 11 stycken. Jag har börjat på en föräldrautbildning som går igenom någonting som kallas Komet. De ska hjälpa en att få en lugnare vardag med mindre konflikter, mer tid för både barnen och sig själv, bättre rutiner och tryggare, gladare barn. Förbättra och utveckla samspelet mellan föräldrar och barn.

De var väldigt intressant och dom började med att gå igenom grunderna. Vet ni att barn bara behöver 15 minuter odelad uppmärksamhet om dagen? 15 minuter på ett helt dygn! De är ju inte klokt. Och ändå verkar de som om det är svårt att få till. Så våran läxa den här gången var att ha 15 minuter odelad tid med vårat barn. Dom som hade flera fick välja ett barn som skulle ingå i det här programmet. Målet är 15 minuter om dagen men 15 minuter varannan dag eller 10 minuter varje dag är bra. Hellre många korta stunder än några långa. Dessa 15 minuterna ska man inte ha tv på, inte svara i telefonen, inte läsa tidningen eller vara på väg någon annanstans utan göra någonting ihop med barnet utan att döma, tjata eller skälla. Full focus på barnet. Man kan tex måla, läsa en bok, leka med dockor eller bilar, prata om någonting osv. Helst ska barnet välja men om man tror att barnet väljer någonting som tar väldigt lång tid eller nått man själv inte alls tycker om kan man ge barnet två alternativ.

Jag och sonen började dagen med våra 15 minuter. Vi låg kvar i sängen och pratade om allt möjligt. Vad han hade drömt i natt, hur olika djur lät, vad vi skulle göra under dagen osv. De var verkligen mysigt. Att de vart lite stressigt när vi skulle iväg till förskolan gjorde inte så mycket. De var värt de. Annars ska man planera in så att de är en tid när man inte blir störd eller ska iväg direkt efteråt.

Andra viktiga saker i Komet är att man ska ge väldigt mycket uppskattning (fem gånger mer än tjat och skäll) och att välja sina strider (välja bort 4 av 5 helst) Det är föräldrarnas beteenden man ska ändra. Man ska fundera på vad som är viktigt. Är de verkligen hela världen om vi kommer 5 minuter försent till ****? Kan de inte vara okej att mitt barn skvätter ner lite i köket för att få hjälpa till att diska? Vad är viktigt och vad kan man tumma lite på?

Här hittade jag en artikel där de står lite om de.

”Det lönar sig inte att springa om man är på fel väg”