Någon att dela vardagen med...

Jag saknar någon att dela livet med. Någon som finns där för att göra dom små sakerna med. Åka och handla, prata om filmen man just har sett, vakna bredvid på morgonen, borsta tänderna med, äta mat ihop med. Alla enkla små saker som man oftast inte tänker på när man är tillsammans med någon. Sånt som jag vet att jag kunde tycka var jobbigt när jag var sambo. Då ville jag hellre vara ifred många gånger, ville inte se samma film som han eller få sova utan att någon låg nära. När man sen har levt ensam ett tag kommer man ihåg hur härligt det är att ha någon att dela saker med.

Min mammapratade om kärleken till sin man. Att så fort det var någonting. Stort eller litet, glädje eller sorg. Så är det honom hon vill ringa till. Hon vill dela det med honom. När jag vill dela någonting med någon funderar jag alltid på vem jag ska höra av mig till. Vem tycker att det är härligt att höra om sonens framsteg eller roliga kommentarer? Vem vill höra om de där jag läste på nätet eller den hemska filmen jag såg?

Jag skulle vilja ha någon att luta mig mot på kvällarna i soffan. Någon som väntar på mig när jag kommer hem. Enkla små saker som jag vill dela med någon. Men jag är ensam….