Det gör ont att läsa Marcus Birros krönika om skilsmässa. Jag gråter mer och mer för varje ord.
För visst vet jag att det är så. Att han har rätt. Visst vet jag att de förstör. Att livet blir lite svårare när man har skilda föräldrar. Att man skaffar sig lika skydd emot världen. Jag har ju själv skilda föräldrar och vet hur min uppväxt har varit. Hur skadad jag har blivit av de. Hur många skyddsmurar och konstiga beteenden jag har för att slippa smärta och svek.
Och ändå, fast jag vet allt de här, har min son skilda föräldrar. Det gör så ont att veta hur jag redan har skadat honom. Va jag önskar att vi hade försökt mera. Att vi verkligen hade kämpat för vår son och för vårat liv tillsammans. För våran familj som nu inte längre finns. Jag vet att jag kämpade. I över ett år försökte jag få pappa att inse att de inte gick. Att vi behövde en förändring. Och så kom dagen. Dagen han sa att han inte ville mer. Utan att lyssna på vad jag sa. Alla gånger jag grät och bad. Utan att försöka få de bättre gav han upp. Ändå gör de så ont i mig. Fast jag kämpade så länge har jag så dåligt samvete. De måste funnits mer jag kunde ha gjort. Hade jag kämpt lite till hade det inte slutat så här.
Nu sitter min son med en ensam och lessen mamma som gråter både nu och då. I en liten skiten lägenhet utan pengar och önskar oss ett bättre liv. Så liten men redan så skadad. Av mig. Den människa i världen som borde göra allt för att skydda honom från allt ont. Ändå lyckades jag inte med de viktigaste. Att hålla ihop hans familj.
Mina tårar rinner när jag läser ditt inlägg. Önskar att du kunde känna att mina tankar är hos dig fast jag är en total främling. Som mamma till två små barn kan jag bara gissa hur det måste kännas att lämna dem ifrån sig och indirekt göra dem illa.
SvaraRaderaDet är ju ingen tröst, men barn är fighters och med en stark mamma blir det starka barn. Du kan inte göra saker ogjort men du kan göra framtiden till den bästa framtiden för ditt barn med dina förutsättningar. En liten "skitlägenhet" spelar ingen roll för ett barn som har en mamma som älskar det!
Kämpa – du klarar det!
Kram /Lena
Ahh vad berörd jag blir när jag läser ditt inlägg, förstår att det smärtar enormt...å andra sidan hade du ju försökt länge som jag förstod det!
SvaraRaderaDet viktiga är väl ändå att du försöker hålla tårarna borta när sonen ser, det är väl mest det som skadar honom att se sin mamma ledsen...och det kommer att bli bättre, DU kommer att må bättre!
Många kramar från Gunilla i Singapore
Nu rinner även mina tårar, för dig. För orättvisor. Styrketårar ger jag till dig.
SvaraRaderaKram
Jag tycker inte att du ska vara för hård mot dig själv. Att växa upp i en familj där föräldrarna är inte är lyckliga tillsammans förstör, det också. Då är det bättre att visa hur man gör sig själv lycklig, tycker jag.
SvaraRadera