Någon att dela vardagen med...

Jag saknar någon att dela livet med. Någon som finns där för att göra dom små sakerna med. Åka och handla, prata om filmen man just har sett, vakna bredvid på morgonen, borsta tänderna med, äta mat ihop med. Alla enkla små saker som man oftast inte tänker på när man är tillsammans med någon. Sånt som jag vet att jag kunde tycka var jobbigt när jag var sambo. Då ville jag hellre vara ifred många gånger, ville inte se samma film som han eller få sova utan att någon låg nära. När man sen har levt ensam ett tag kommer man ihåg hur härligt det är att ha någon att dela saker med.

Min mammapratade om kärleken till sin man. Att så fort det var någonting. Stort eller litet, glädje eller sorg. Så är det honom hon vill ringa till. Hon vill dela det med honom. När jag vill dela någonting med någon funderar jag alltid på vem jag ska höra av mig till. Vem tycker att det är härligt att höra om sonens framsteg eller roliga kommentarer? Vem vill höra om de där jag läste på nätet eller den hemska filmen jag såg?

Jag skulle vilja ha någon att luta mig mot på kvällarna i soffan. Någon som väntar på mig när jag kommer hem. Enkla små saker som jag vill dela med någon. Men jag är ensam….

Egoist

Det är egoistiskt av mig. De vet jag. Men jag vill inte att han ska till sin pappa idag. Måste han vara där varannan vecka? Varför kan han inte bara stanna hos mig? Jag behöver honom. Vill alltid ha honom nära.

Vi hade det så bra förut när han alltid var hos mig. När pappa bara hade honom varannan helg. Visst var de tufft ibland att ha honom själv så mycket men jag hade honom alltid nära. De har alltid varit han och jag.

Jag vet att han behöver sin pappa. Att det är bra att han är där och får vara ifrån mig lite eftersom vi är så nära. Jag vet att det är bra för dom båda att ha tid ihop. Både helg och vardag. Jag vet att jag behöver avlastningstid. Att bara få vara jag och vila, göra det jag och längta lite.

Det gör så ont att vara ifrån sitt barn helt ofrivilligt. Jag vill vara med om mera än halva hans liv. Jag vill alltid finns där för honom. Jag vill att han ska veta att jag är där när som helst. Jag vill inte vara ensam. Jag är ju mamma och utan honom känner jag mig halv. En mor utan ett barn.

Gör ont i mig

Det gör ont att läsa Marcus Birros krönika om skilsmässa. Jag gråter mer och mer för varje ord.

För visst vet jag att det är så. Att han har rätt. Visst vet jag att de förstör. Att livet blir lite svårare när man har skilda föräldrar. Att man skaffar sig lika skydd emot världen. Jag har ju själv skilda föräldrar och vet hur min uppväxt har varit. Hur skadad jag har blivit av de. Hur många skyddsmurar och konstiga beteenden jag har för att slippa smärta och svek.

Och ändå, fast jag vet allt de här, har min son skilda föräldrar. Det gör så ont att veta hur jag redan har skadat honom. Va jag önskar att vi hade försökt mera. Att vi verkligen hade kämpat för vår son och för vårat liv tillsammans. För våran familj som nu inte längre finns. Jag vet att jag kämpade. I över ett år försökte jag få pappa att inse att de inte gick. Att vi behövde en förändring. Och så kom dagen. Dagen han sa att han inte ville mer. Utan att lyssna på vad jag sa. Alla gånger jag grät och bad. Utan att försöka få de bättre gav han upp. Ändå gör de så ont i mig. Fast jag kämpade så länge har jag så dåligt samvete. De måste funnits mer jag kunde ha gjort. Hade jag kämpt lite till hade det inte slutat så här.

Nu sitter min son med en ensam och lessen mamma som gråter både nu och då. I en liten skiten lägenhet utan pengar och önskar oss ett bättre liv. Så liten men redan så skadad. Av mig. Den människa i världen som borde göra allt för att skydda honom från allt ont. Ändå lyckades jag inte med de viktigaste. Att hålla ihop hans familj.